Israels premiärminister Ehud Olmert uttryckte för några dagar sedan ett krav på palestinierna: det räcker inte att erkänna staten Israel, utan de måste även erkänna den som en etnokrati för de utvalda, en ”stat för det judiska folket”.
Israel är redan idag en etnokrati, dit judar från hela världen uppmanas att komma och bosätta sig på den mark som stulits från palestinerna. De palestinier som lyckats klamra sig kvar lever som andra klassens medborgare, under ständiga hot om fördrivning. De benämns öppet som ”demografiska hot” av judiska politiker.
Olmerts krav på knäböjande för detta apartheidsystem backas upp av hans utrikesminister Tzipi Livni. När hon igår berörde frågan om en framtida palestinsk stat (några isolerade bantustaner på Västbanken och Gaza) sade sig hon se denna som en framtida boning även för de israeliska araberna.
Detta är inte tomma ord – etnisk rensning ligger djupt inbäddat i sionismen. Under Nakban, den stora katastrofen 1948, gjordes åttiofem procent av de palestinier som bodde i den blivande judiska staten till flyktingar. De sionistiska styrkorna rensade systematiskt by efter by på sina invånare och sprängde ofta husen i bitar. Stora palestinska städer som Jaffa gjordes till exklusivt judiska.
Livni, vars föräldrar invandrade från Polen, vill åter rycka upp med rötterna folk som bott i området sedan urminnes tider, för att de inte passar in i hennes rasistiska bosättarstat. Detta bör vara en varningsklocka.



Dessa scener från 1948 kan komma att återupprepas
Flyktingarna från ‘48, samt deras barn och barnbarn, lever idag statslösa och utfattiga i städer och läger i väntan på att få återvända. Israel har i snart 60 år trotsat FN:s krav på denna rätt. Detta trots att flyktingarnas återvändo var ett krav för att Israel ens skulle få bli medlem i organisationen.
Vägran att låta flyktingarna återvända är ett resultat av den rådande ideologin. Sionismen är en 1800-talsideologi och herrefolkslära som har passerat sitt bäst före datum för länge sedan. Olmert vet mycket väl att palestinierna aldrig kommer acceptera Israel som en ”judisk stat”, precis som afrikaner aldrig accepterade Rhodesia och Sydafrika som ”vita stater”.
Hur ska då konflikten lösas? Lasse Wilhelmsson har tidigare dragit historiska paralleller och skrivit några kloka ord i frågan:
Lösningen i Sydafrika var att omvandla det rasistiska apartheidsystemet, vilket gjorde det möjligt för kolonisatörerna att stanna kvar. I Algeriet blev kolonisatörerna [däremot] till slut tvungna att lämna landet, eftersom de och deras allierade i västvärlden för länge motverkade en sådan lösning.
Detta borde mana till eftertanke när det gäller Israel/Palestina. En framtida fred bör ge lika rättigheter åt palestinier och judar, men det går inte att vänta hur länge som helst. Det krävs ett aktivt och samordnat arbete från alla folk som motsätter sig orättvisorna i det heliga landet.
PS.





