Rudy Giuliani och världskrig mot ”islamofascism”

Alla amerikanska presidentkandidater är duktiga på att fjäska för Lobbyn, men vissa är värre än andra. Jag har tidigare nämnt att kandidaten Giuliani tagit den extrema Israel-firstern Daniel Pipes som rådgivare.

Giuliani har även en annan sionistisk rådgivare: Norman Podhoretz. Podhoretz har gett ut en bok med titeln World War IV: The Long Struggle Against Islamofascism där han bland annat förespråkar krig mot Iran. Han säger sig se Irak, Afganistan och Iran som ”fronter” i samma krig.

Podhoretz har förklarat sina teorier till Giuliani och till The Times säger han att denne indirekt ställt sig på hans sida:

He doesn’t call it world war four, but I know he thinks it is

Det finns alltså anledning att vara orolig om Giuliani blir president. Stor anledning.

P.S. Podhoretz är svärfar till Elliot Abrams, huvudansvarig för USA:s politik i Palestinakonflikten.

Norman Podhoretz, Elliots Abrams, Ehud Olmert och karta över Iran

 

Kritik mot Lobbyns Irak- och Iranhets

De tidigare CIA-analytikerna Kathleen och Bill Christinson behandlar i en artikel USA:s förhållande med Israel och den amerikanska Israellobbyn. De menar att apartheidstatens, snarare än USA:s, strategiska intressen spelade den avgörande rollen för kriget mot Irak:

The U.S. alliance with Israel has unquestionably led to a gross distortion of U.S. policy in exactly the way in which Washington predicted, creating the illusion of a common interest where none exists and injecting Israel’s enmities into the U.S. with little or no justification. If the U.S. cannot distinguish its own interests from those of Israel and Israel’s lobby, then it simply cannot act, as it should, purely in its own interest.

Those who minimize the role of the Israel lobby in influencing U.S. policy choices, and who refuse or fail to recognize the part Israel and the lobby have played in leading the U.S. into disastrous foreign adventures, pose an incalculable danger to the U.S., for a failure to recognize the reason for a misguided policy will inevitably doom us to repeat it.

Lobbyn behöver alltså vädras och problematiseras för att hindra fler katastrofala amerikanska krigsäventyr. En bok som rekommenderas är The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy skriven av professorerna John Mearsheimer och Stephen Walt. Den kostar 200 kr på Bokus.

Det land som idag löper störst risk för ett amerikanskt anfall är Iran. AIPAC hade tidigare en hemsida helt designerad åt landet och genom media fortsätter det demoniseras in i absurdum. Läs mer om detta hos Pierre Gilly där bland annat en framsida på Daily News, ägd av den fanatiska sionisten Mortimer Zuckerman, kan ses.

De senaste bilderna från Palestina

Bilder och fetmarkeringar tagna från bloggen Palestinian Pundit:

 
An explosion is seen next to a building during an Israeli army raid in the Al Ain refugee camp in the West Bank town of Nablus, Thursday, Sept. 20, 2007. A fierce Israeli army raid in a crowded West Bank refugee camp confined thousands of residents to their homes for a third straight day Thursday, and many said they’re running out of food and water. (AP Photo/Majdi Mohammed)

 
A Palestinian girl walks past a destroyed house Friday, Sept. 21, 2007, after Israeli army raids on the Al Ain refugee camp in the West Bank town of Nablus earlier in the week. During the fierce army raids that lasted several days thousands of residents were confined to their homes, and many said they were running out of food and water. (AP Photo/Majdi Mohammed)

 
A Palestinian man sits on the rubble of a house, which was demolished by the Israeli army during a military operation, in Gaza September 21, 2007. REUTERS

 
A Palestinian boy carries two Brazilian volleyballs given to him as he arrives at Guarulhos airport with his family and other refugees who have been living in the Ruweished camp in Jordan after escaping the violence in Iraq four years earlier, in Sao Paulo September 21, 2007. A first group of 38 of a total of about 100 refugees from Ruweished who were granted residence in Brazil through the United Nations refugee program arrived to take up residence in different parts of the country. REUTERS

 
A Palestinian woman sorts through belongings in her demolished house following an Israeli army operation in Bureij, central Gaza Strip, Friday, Sept. 21, 2007. On Wednesday, Sept. 19, 2007, the Israeli government decided to declare Gaza ‘hostile territory’ and further isolate its residents, cutting back their fuel, electricity and nonessential goods. (AP Photo)

Amira Hass om bosättarattacker

Den progressiva israelen Amira Hass skrev förra månaden om sitt möte med judiska bosättare i Hebron. Jag upptäckte inte artikeln förrän nu, men den är läsvärd:

For about 25 minutes, they behaved liked lords of the land: One man, followed later by a young guy, descended from Mitzpeh Yair, one of the unauthorized outposts in the southern Mt. Hebron area, and prevented a United Nations jeep from traveling. UN directives prohibit leaving the vehicle in such cases, in order to avoid an escalation of friction. And so we, three Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA) staffers and two Haaretz journalists, were forced to watch them demonstrate their lordliness from inside the car: The older one blocked the vehicle, in the middle of the unpaved road, with his body. Using hand movements, he ordered the engine shut down. When that didn’t happen, he jumped on the hood and then on the roof and back on the hood, and finally lay back on the windshield and played with the wipers, taking them apart. The driver progressed slowly down the track, and the man leaned back on the windshield with force, until it broke and shards went into the driver’s eyes.

Detta beteende alltså mot en FN-jeep. Mot palestinierna är det ännu värre, idag knivhöggs och misshandlades en 15-årig pojke av Hebronbosättarna. Och i närheten av Betlehem angreps en ambulans. Hass skriver:

Harassment and sabotage of a much more serious nature than what we experienced has become routine for the Palestinian shepherds and farmers in the area. As a result, about 850 of the 3,500 or so inhabitants of the area known as Masafer Yatta (Yatta’s periphery) have left their habitations, in caves and tent encampments. Sometimes it is their access to water sources that is damaged, sometimes their herds, other times themselves. They have piles of papers attesting to the police complaints they have submitted. Until they stopped filing complaints.

Hon menar vidare att bosättarnas beteende inte är en slump, utan del av en medveten, lågintensiv etnisk rensning, sanktionerad av den israeliska staten:

They drive the Palestinians off their land to make room for Jews. In other words, they are following orders.

Samtidigt som bosättarna stövlar vidare fortsätter israeliska schaktmaskiner förstöra palestinsk odlingsmark i Gaza. Apartheidpolitiken går dock obemärkt förbi i vår media.

Dagens kluvna tunga

Irans president ges inte tillstånd att lägga en krans vid Ground Zero under sitt kommande besök till FN:s generalförsamling i New York. Den amerikanske FN-ambassadören Zalmay Khalilzad förklarar varför han är nöjd med beslutet:

We do not support that the tragedy that happened on a site where so many people lost their lives be used as a photo op

Den riktiga anledningen lär dock vara att en sådan kransnedläggning inte är i linje med den nyanslösa demoniseringen och krigshetsen mot Iran.

Även Lobbyns gunstlingar Giuliani och Clinton fördömde kransplanerna.

För dessa är det ok med photo op’s vid Ground Zero: Sharon, Bush, Koizumi, Karimov, Singh

Caterpillar slipper undan stämning

År 2003 krossades den amerikanska fredsaktivisten Rachel Corrie av en bulldozer i Gaza. Säljaren av bulldozern var företaget Caterpillar. Caterpillar borde vetat att Israel använder bulldozers i strid med internationell rätt och Corries familj planerade därför en stämning av dem.

Nu har dock besked kommit att familjen inte får stämma företaget. Anledningen är att den aktuella bulldozern betalades av Pentagon och ingick i amerikanskt militärt bistånd till apartheidstaten. En stämning skulle därmed få amerikanskt rättsväsende att hamna i konflikt med det verkställande utskottet i landets regering:

A panel of three judges argued that the legal action could not have gone to trial ”without implicitly questioning, and even condemning, United States foreign policy towards Israel”.

Av denna sjuka anledning slipper Caterpillar alltså undan.

Kort efter beskedet krossades ännu en person till döds av en israelisk bulldozer. Detta skedde imorse då Mahmud Kayed, 16, kördes över nära flyktinglägret Al-Bureij, Gaza. Bulldozrarna användes där för att förstöra palestinsk jordbruksmark.

Corrie dödades när hon försökte stoppa en husdemolering

EDIT: Bild på Mahmud Kayed (ej för känsliga personer)

Giuliani skaffar nazionistisk rådgivare

Den republikanske presidentkandidaten Rudy Giuliani skaffade för några veckor sedan en rådgivare som heter Daniel Pipes. Pipes är en Israel-firster och skrev nyligen på sin blogg hur han vill behandla palestinier:

I called for shutting off utilities to the Palestinian Authority as well as a host of other measures, such as permitting no transportation in the PA of people or goods beyond basic necessities, implementing the death penalty against murderers, and razing villages from which attacks are launched.

Tankarna förs till byn Lidice i Tjeckoslovakien som 1942 demolerades av nazisterna efter att ha hyst motståndsmän. Nazisterna använde denna taktik på flera byar och samhällen i Europa, men Lidice är den mest kända.

Det är dock inte bara Pipes böjelser för bydemolering som gör en mörkrädd. Han är uttalad motståndare till en palestinsk stat och förespråkar judiskt apartheid i hela det historiska Palestina. Han drivs samtidigt av ett brinnande hat mot muslimer. För den israeliska tidningen Jerusalem Post har han uttryckt sitt strategiska gillande av inbördeskriget mellan sunni- och shiamuslimer i Irak.

År 2002 grundade han organisationen Campus Watch. Campus Watch tar emot rapporter från studenter om lärare som givit uttryck för Israelkritiska åsikter, varefter lärarna utsätts för omfattande smutskastningskampanjer. McCarthyism med andra ord.

Fyra år senare, 2006, vann Pipes priset Guardian of Zion, ett pris som tilldelas pro-israeliska judar boende utanför Israel. 2007 års vinnare blev Norman Podhoretz, vilket jag nämnde här. Podhoretz säger sig ”hoppas och be” för ett amerikanskt anfall mot Iran.

Pipes har även väckt beundran hos sionister i Sverige. Hans texter – de flesta grovt islamofobiska – översätts ofta till svenska av en viss Ilya Meyer, ordförande för informationsstyrelsen i Göteborgs Judiska Församling.

Kongressledamot faller ur ledet

Lobbyn är upprörd. En kongressledamot, Jim Moran, har sagt några kritiska ord om AIPAC. Eller snarare konstaterat fakta, att de är inflytelserika samt hetsat till krig mot Irak:

[AIPAC] is the most powerful lobby and has pushed this war from the beginning. I don’t think they represent the mainstream of American Jewish thinking at all, but because they are so well organized, and their members are extraordinarily powerful — most of them are quite wealthy — they have been able to exert power.

Mitt tips är att Moran manövreras ut från demokraternas uppdrag i kongressen och att AIPACs pengar satsas på hans motståndare i nästa val.

Ali Esbati skriver f.ö. om en den senaste uppskattningen av antalet offer i Irak:
över en miljon.

Bokrecension: Blood and Religion

Författaren Jonathan Cook skriver i sin 222 sidor långa bok om den djupa rasism som präglar staten Israel och som drabbar landets palestinier. Det handlar inte om de palestinier som lever bakom apartheidmuren i Västbanken, utan om den palestinska minoritet som lever bakom vad Cook kallar en ”glasmur” inuti själva Israel (ofta kallade israeliska araber).

Att denna minoritet utgör ett bekymmer för det sionistiska etablisemanget råder ingen tvekan om. Den har blivit kallad en ”demografisk bomb” (Benjamin Netanyahu), en ”demografisk fara” (Ehud Olmert) och t.om. en ”demografisk demon” (Giora Eiland). Problematiseringen är så djupt inpräntad i den sionistiska ideologin att den delas av israeliska politiker från vänster till högerkanten.

Cook påpekar att rasismen mot den palestinska minoriteten i Israel inte är jämförbar med den rasism som finns mot svarta, asiater och muslimer i Väst, utan att den är på ett betydligt djupare och institutionaliserat plan. Rasismen sägs vara ”inneboende i statens ideologi; inslingrat rakt in i det grundläggande konceptet om Israel som en judisk stat”. Han går i boken igenom de olika, direkta och indirekta, metoder som används för att diskriminera arabiska medborgare. Bortsett från den symboliska rätten att rösta finns det i princip ingen sfär där dessa kan sägas vara medborgare i en demokratisk stat.

      

Jonathan Cook är bosatt i Nasaret, Israel. Har genom åren skrivit för bland annat: Guardian, Observer, The Times, Le Monde diplomatique, International Herald Tribune och Aljazeera.net
 

De första två kapitlen i boken handlar till stor del om protester som hördes från den palestinska minoriteten i oktober 2000. Israel använde i princip samma metoder för att slå ner protesterna som de använder mot palestinier i Västbanken och Gaza. Det slutade med 13 döda och hundratals skadade. Jag tycker faktiskt Cook ägnar för stor del åt dessa protester och efterföljande rättegång. Det beror troligtvis på att han själv är bosatt i Nasaret och är väldigt insatt i händelseförloppet.

De efterföljande kapitlen fördjupar sig i det rasistiska konsensus som finns bland israeliska politiker. Cook skriver om hur man närmast är besatt av födelsetal och statistik över andelen judar kontra icke-judar i landet. År 2002 återuppväcktes den gamla regeringsinstitutionen ”National Demographic Council” för att hantera problemet med israeliska araber. Namnet för tankarna till det gamla rasbiologiska institutet i Uppsala.

Mainstreampolitiker försöker minska antalet araber genom att uppmuntra emigration och minska arabiska födelsetal. Det är svårt att få tillstånd att öppna kliniker i arabiska områden – men om en familjeplaneringsklinik medföljer är tillstånd i princip garanterat. Samtidigt diskuterar man öppet hur man ska ”sporra judiska födelsetal utan att sporra araberna att föröka sig också”. En av de lösningar som funnits traditionellt är att man knyter nivån på barnbidrag till huruvida föräldrarna gjort militärtjänst, vilket nästan bara judiska israeler gjort.

I det sista kapitlet intervjuas Arnon Sofer, en professor har som uppdrag att ”räkna araber och judar” och ge rekommendationer till israeliska regeringar och ministerier. Cook går även in på Israels strategi gentemot palestinierna på Västbanken och Gaza. Det styrande Kadimapartiets vision här är att finna en lösning med gränser som ”maximerar antalet judar och minimerar antalet palestinier” (Ehud Olmert) – partiet går därmed en balansgång i hur mycket palestinsk mark som ska rövas. Högerextrema partier vill däremot lösa det palestinska problemet genom att helt sonika fördriva dem till Jordanien och annektera hela Västbanken.

Vad är de israeliska arabernas svar på all denna rasism och galenskap? Jo, det enda naturliga – man vill att Israel omvandlas från en judisk stat till en demokratisk stat för alla dess medborgare. Ett önskemål som nästan ses som högförräderi av det sionistiska etablissemanget. Sammantaget ger jag Cooks bok, liksom Shahaks, en rekommendation. Ingen av böckerna handlar direkt om ockupationen av Västbanken och Gaza, men man får en förståelse för den ideologi som utgör rötterna till konflikten.

Boken kostar 232 kr på Adlibris.
En recension av bloggaren Pierre Gilly kan läsas här.

Följande kapitel ingår i boken:

1. Introduction: The Glass Wall
2. Israel’s Fifth Column
3. A False Reckoning
4. The Battle for Numbers
5. Redrawing the Green Line
6. Conclusion: Zionism and the Glass Wall

EDIT: smärre ändring om barnbidrag

Bokrecension: Jewish History, Jewish Religion

Författaren Israel Shahak skriver i sin 127 sidor långa bok om historiska och religiösa bakgrunder till sionismen. Han är kritisk och ser ideologin som ett hot mot såväl Israels befolkning som dess omvärld.

Boken har tunga förord av Gore Vidal och Edward Said samt en introduktion av Norton Mezvinsky. Said berömmer Shahak för hans ”outtröttliga arbete, obevekliga moraliska energi och intellektuella briljans” och Vidal kallar honom ”den senaste – om inte den sista – av de stora profeterna”. Shahak kom från en judiskortodox familj. Andra världskriget tillbringade han i Warsawas ghetto och koncentrationslägret Bergen-Belsen. Han anlände till Palestina 1945 och var bosatt i den nybildade staten Israel fram till sin död år 2001. I Israel arbetade han som professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och satt långa perioder som ordförande i Israels förbund för mänskliga och medborgerliga rättigheter.

En term som frekvent används i boken är klassisk judendom – idag mest känt som ortodox judendom. Sionism är en i grunden sekulär ideologi, framväxt i 1800-talets koloniala anda, men Shahak menar att ”klassisk judendom” spelar en ideologiskt inflytelserik bakgrundsroll. Han är väldigt kritisk mot dess syn på icke-judar – denna kritik är ett genomgående tema i boken. Det ges hårresande och svavelosande exempel och Shahak menar att synen haft stor inverkan på förtrycket av palestinierna. Han citerar tänkare som Maimonides och Shneur Zalman samt olika talmudiska skrifter.

    

 

En annan term som återkommer i boken är fiendskap, där den judiska traditionen på olika sätt varit att undvika sådan från viktiga samhällsgrupper. Denna tradition kan man anta utvecklats naturligt med tanke på den antisemitism och låga toleransnivå för minoriteter som funnits i samhällen där judar levt. Traditionen att undvika fiendskap är dock komplex och innehåller skumraskknep – man måste nästan läsa boken för att förstå den. Läsaren gör oundvikligen kopplingen till dagens hasbara, även om inte Shahak själv inte nämner den direkt.

Om man ska nämna något negativt med boken tycker jag att just direkta kopplingar till dagens Israel görs för sällan. Det händer att läsaren förväntas göra sådana kopplingar själv och det är därför en fördel om man är hyfsat insatt. Ibland känns Shahak också lite väl generaliserande i sin kritik mot klassisk judendom. Man kan dock förstå att boken är menad att vara skriven ur en kritisk synvinkel och Shahak ska inte behöva ursäkta sig för att problematisera talmudisk rasism.

Sammantaget tycker jag boken är en mycket intressant läsning. Man märker tydligt att Shahak var en genuin motståndare till de orättvisor han såg runtomkring sig och hans rytande mot det israeliska etablissemanget välkomnas. Man blir ingen expert på palestinakonflikten genom att läsa boken, men man får en viktig bakgrundsfakta. Jag kan lugnt säga att min förståelse för konflikten ökat av läsandet.

Boken kostar 159 kr på Bokus.
En längre recension av Lennart Grosin från JIPF kan läsas här.

Följande kapitel ingår i boken:

1. A Closed Utopia?
2. Prejudice and Prevarication
3. Orthodoxy and Interpretation
4. The Weight of History
5. The Laws against Non-Jews
6. Political Consequences

Smärre bakslag för Israellobbyn

En etikkommission i Montgomery County i Maryland har motsatt sig att amerikanska politiker därifrån förs på resor betalda av lobbygrupper. På tidningen The Forward är man oroliga:

The decision has such weight because sponsored trips to Israel are widely used by Jewish groups both nationally and locally to build support for Israel among non-Jewish leaders and to cultivate one-to-one relationships between American and Israeli leaders.

Vidare skriver man att varenda kongressledamot och de flesta lokalpolitiker i Maryland förts på resor till apartheidstaten, samt att många avancerat till höga positioner.

Ron Halber, ledare för organisationen Greater Washington Jewish Community Relations, säger att traditionen kommer fortsätta på ett eller annat sätt, trots etikkommissionens beslut. Det återstår att se om han får rätt.

      Amerikanska kongressledamöter i Israel 2003

Intervju med Jimmy Carter

Den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter intervjuades igår i det amerikanska radioprogrammet Democracy Now. Intervjun ledde så småningom in på hans bok Palestine: Peace not Apartheid.

Jag har själv läst boken och tycker den är en hyfsat bra introduktion till palestiniernas situation efter 1967, även om den är skriven ur en Israelväns perspektiv. Carter säger i Democracy Now några tänkvärda ord i frågan:

It’s a terrible human rights persecution that far transcends what any outsider would imagine. And there are powerful political forces in America that prevent any objective analysis of the problem in the Holy Land. I think it’s accurate to say that not a single member of Congress with whom I’m familiar would possibly speak out and call for Israel to withdraw to their legal boundaries or to publicize the plight of the Palestinians or even to call publicly and repeatedly for good faith peace talks. There hasn’t been a day of peace talks now in more than seven years. So this is a taboo subject. And I would say that if any member of Congress did speak out, as I’ve just described, they would probably not be back in the Congress the next term.

Han levererar därmed en viktig kritik mot Israellobbyn. Längre fram i intervjun säger han att hans medvetande om situationen i Palestina växt fram med åren, särskilt vid de tre tillfällen han arbetat som valobservatör i de palestinska valen. I detta arbete besökte han varenda stad och varenda by och såg med egna ögon det förtryck som rådde.

           

 
Man får hoppas att även president Bush, som idag har politisk makt, skaffar sig en balanserad uppfattning. Något säger mig dock att detta inte lär ske.

Mer hasbara och lögner

”Hizbollah gömmer sig bland civila”

Detta mantra hördes många gånger förra sommaren då Israel angrep Libanon. Under kriget bombades avsiktligen libanesiska civila, vilket bland annat Amnesty kritiserade, och apartheidstaten försökte legitimera barbariet.

Men en rapport från Human Rights Watch visar nu att de flesta av Hizbollahs motståndsmän lämnade sina hem och byar i början av kriget. Tidigare uppgifter har dessutom visat att Katusjaraketer omöjligt kan skjutas från bostadshus, något som Israel påstod gjordes när man pulveriserade libanesiskt höghus efter höghus.

Man bör med andra ord ta Israels uppgifter med stora nypor salt.

Libanonkriget var en uppvisning i statsterrorism

 

Hasbara Handbook och amerikanska judars moraliska dilemman

Hasbara är ett fenomen som är viktigt att förstå. Israel har länge sett judar boende utanför apartheidstaten som hasbarainstrument för påverka opinionen om mellanösternkonflikten i sina hemländer.

Inte minst i USA har hasbara varit framgångsrikt och Israellobbyn spelar en stor roll för utformningen av landets politik. Det hopar sig dock problem på horisonten – bland unga amerikanska judar finns inte samma tro på Israel som funnits i äldre generationer. SvD skriver idag om en opinionsundersökning som visar att endast 54 procent av unga amerikanska judar gillar idén bakom den judiska staten.

Trenden har även noterats av Israel. I skriften Hasbara Handbook: Promoting Israel on Campus, utgiven av World Union of Jewish Students och sponsrad av Jewish Agency for Israel, försöker man finna en lösning:

When confronted with atrocities such as terror attacks on teenagers, we can campaign hard on campus for the sake of Jews in Israel without believing that Israel is perfect.

Kursiveringen av ordet ”believing” är inte min, utan hasbarahandbokens. Man uppmanar alltså judar att fanatiskt stödja Israel även om de har moraliska dilemman över landets ageranden. Vi vet alltför väl vad som händer med dem som inte rättar sig i ledet. De blir inte sällan kallade självhatare, en term som kan liknas vid nazismens “rasförrädare”. Vi får hoppas att fler kritiker får det mod som krävs för att säga ifrån.

Hasbara Handbook är i övrigt en intressant läsning och jag lär få tillfälle att återkomma till den. Särskilt till de sju propagandatekniker som man rekommenderar på sidorna 22-27.

Statistik för augusti

Under augusti månad dödades 52 palestinier av Israel. En som inte är med i denna siffra är 11-årige Mahmoud Al Qarnawi. Mahmoud, som skjöts ihjäl av IDF under ett besök hos släktingar på Västbanken, hade nämligen israeliskt medborgarskap. Under samma månad dödades 0 israeler av palestinier.

Månaden rymde för övrigt ovanligt många indoktrineringsresor för amerikanska politiker. Drygt 80 kongressledamoter fördes på Israellobbyns resor till apartheidstaten. Jag har tidigare skrivit kort om innehållet i dessa resor här.

En miljon olivträd förstörda sedan ‘67

Olivträd har med sin egenskap att kunna överleva hundratals år i vattenfattiga områden blivit en symbol för ståndaktighet. I Palestina har de, som Sonja Krakar idag skriver i en artikel, länge varit en viktig inkomställa:

80 percent of cultivated land in the West Bank and Gaza is planted with olive trees. In the West Bank alone, some 100,000 families are dependent on olive sales. Today, the olive harvest provides Palestinian farmers with anywhere between 25 to 50 percent of their annual income, and as the economic crisis deepens, the harvest provides for many their basic means of survival.

Eftersom träden är viktiga för palestinierna är de dock måltavlor för apartheidstaten Israel. För en vecka sedan rapporterade ISM att judiska bosättare satte 300 olivträd i brand i närheten av Nablus. Sonja Krakar nämner i sin artikel att över en miljon olivträd förstörts sedan 1967, både av militär och bosättare.

Israel begränsar sig dock inte till att bara elda, hugga och bulldoza – man stjäl träden också. Vid byggandet av apartheidmuren drog man upp träd som stått sedan romartiden med rötterna. Dessa fördes till Israel där de såldes för motsvarande 10,000 dollar styck.

Samtidigt som allt detta har organisationer som Livets Ord kampanjer av typen ”Plantera ett träd i Israel”. Man slås av hyckleriet.

Dagens dokumentär

Paolo Pissoffi noterar på sin blogg att en ny dokumentär av John Pilger kommit ut, som handlar om Sydamerika.

Pilger gjorde 2003 en annan dokumentär, Palestine is still the issue, där han redovisade sin resa till Palestina. Han besökte bland annat det palestinska kulturministeriet där israeliska soldater vandaliserat och kletat avföring, och ett israeliskt ministerium där en företrädare vägrade svara på frågan om en framtida palestinsk stat ska vara ”lika självständig” som Israel.

Dokumentären ger en bra bild av palestiniernas vardag med vägspärrar, bosättningar och ständiga israeliska lönnmord och räder. Den vardag som City och annan media alltför ofta väljer att blunda för.

 
Ovan visas Palestine is still the issue.

Nyhetsurval i City

Jag brukar vanligtvis inte läsa gratistidningar, men igår tog jag ett exemplar av City. På torsdagen, som tidningen behandlade, fortsatte den systematiska israeliska statsterrorn mot palestinierna. Exempelvis:

- hus demolerade i en beduinby i Negev, egendom beslagtagen -länk
- 1 palestinier kidnappad i Hebron, hans syster skadad -länk
- 3 palestinier kidnappade i Nablus -länk
- 1 palestinier kidnappad i Betlehem, klinik i staden vandaliserad -länk
- begravning av 3 barn dödade av artilleri på onsdagen -länk

City nämnde dock inget av detta. Den enda nyhet man hade från området var propaganda från den israeliska militären, troligtvis falsk sådan, om en pojke med bomber:

Selektivt urval är vanligt i Bonnierpressen och annan press