När Mohammad Oweidah i onsdags närmade sig apartheidmuren tillsammans med några vänner blev han beskjuten av israeliska soldater. Han träffades av flera rundor skarpa skott och avled under natten till idag, trots intensivvård på Al Maqassidsjukhuset i Jerusalem.
16-årige Ahmad al-Assassah hette en annan minderåring som dödades igår. Det var under en israelisk invasion av en by söder om Jenin som soldater sköt på måfå mot palestinska hem och fotgängare. Ahmad träffades i huvudet och avled genast medan två andra skadades.
Samtidigt nämner den israeliska tidningen Haaretz 14-åriga Doaa Abd al-Qadr som mördades i december. Under en bild på henne skriver de helt okritiskt:
Doaa Abd al-Qadr, who was killed in Tul Karm by IDF troops who mistook her for a terrorist.
Bilden på henne kan ses nedan:
Behöver jag nämna att Israel inte tillämpar barnkonventionen på ockuperat område?
En ny opinionsundersökning visar på den rasism som genomsyrar det israeliska samhället. Israeliska judar frågades om sina åsikter om israeliska araber och resultaten följer nedan:
30% känner hat när de hör det arabiska språket, 50% känner rädsla
37% anser arabisk kultur vara ”underlägsen”
40% menar att araber inte bör få rösta i val
50% menar att Israel aktivt bör uppmuntra araber lämna landet (etnisk rensning)
över 50% skulle vägra jobba under en arabisk chef
55% vill att araber och judar separeras vid underhållningsanläggningar
56% anser att araber är både ett säkerhetshot och ett ”demografiskt hot” mot Israel
60% skulle vägra låta en arab besöka sitt hem
Över 75% är motståndare till att araber och judar bor i samma hyresfastigheter
Påståendet i rubriken, att det är nationellt förräderi att gifta sig med en arab, instämde över hälften i. Påståendet är av teoretisk natur eftersom sådant här giftermål är omöjligt i Israel, som inte tillåter borgerlig vigsel. Israels giftermålslagar gör det ibland till och med svårt för judar att gifta sig med andra judar, om de exempelvis inte har en judisk far. En artikel i Haaretz har tagit upp ett sånt här fall. Slutet av artikeln visar hur absurd situationen är:
Rabbi Farber says that girls from religious families in Israel who were born as a result of in vitro fertilization can expect to face a similar problem. The reason for this is that such families made sure to use sperm from non-Jewish donors, to avoid accidental forbidden marriage.
Svaren i opinionsundersökningen tyder på ett befolkningsmässigt stöd för detta och annan rasdiskriminering. Undantag finns dock: Journalisten Gideon Levy är självkritisk och har tidigare kallat Israel en ”halv” demokrati i den engelskspråkiga upplagan av Haaretz:
Nor can anyone serious maintain that the 1.3 million Arabs who live in Israel are equal citizens. With the exception of the right to vote and the right to stand for office, which was almost taken from some of their representatives this month, there is hardly a sphere in which they can be said to be citizens of a democracy. They are discriminated against in every realm of life, and they are excluded from the democratic public discourse. One of their newspapers was recently shut down for two years by the interior minister and a mass movement of the Arab population is under threat of being outlawed. ”Democracy” doesn’t seem to be the appropriate word here, either.
Levy har naturligtvis helt rätt. Dock sätter han inte pricken över i:et genom att se på de bakomliggande anledningarna. Det gör däremot Baher Awdeh, en företrädare för organisationen Center Against Racism som en kommentar till den senaste opinionsundersökningen. Att Israel definierar sig som ”judisk stat” menar han är problematiskt:
Jewish citizens interpret this definition to mean that they are superior or entitled to more rights than Arab citizens.
Sett till undersökningen har han uppenbarligen rätt och jag vidhåller att en avveckling och ett fördömande av den sionistiska ideologin måste ske för att nå en hållbar fred i området.
Läs om den senaste opinionsundersökningen här eller här.
Jan Guillous har tidigare skrivit om en liknande undersökning här.
Idag hålls ett arabisk toppmöte i Saudiarabien där fredsinitiativet jag tog upp i förra bloggposten återlanseras.
I detta kräver man att de mest grundläggande av palestiniernas rättigheter uppfylls. Om detta sker kommer alla arabiska länder erkänna Israel. Förslaget formulerades första gången 1982 och har sedan 2002 funnits i sin nuvarande form.
Israel kan inte vänta sig få några fler sådana här generösa erbjudanden i framtiden. SvD citerar Saudiarabiens utrikesminister:
- Om Israel avvisar detta vill landet inte ha fred, och allt får avgöras av ödet. Då ligger framtiden inte i fredskrafterna utan hos krigets gudar, säger utrikesministern.
Att det inte blir fler diplomatiska erbjudanden motiverar han med att ett avslag denna gång slutgiltigt skulle bevisa att Israel inte önskar fred:
- Det har aldrig blivit bevisat att erbjudanden till Israel får någon effekt. Andra arabländer har erkänt Israel, och vad uppnådde man med det? Det största arablandet Egypten erkände Israel, och vad blev resultatet? Israels hållning gentemot fred ändrades inte en millimeter, säger han bittert.
Att Israels val återigen lär bli motsatsen till vad den amerikanska ex-presidenten Jimmy Carter vill antydde jag redan i rubriken. I föregående bloggpost skrev jag om avslöjandet att Israel planerar en smädeskampanj mot sina arabiska grannländer hellre än att ge palestinierna sina rättigheter. Och agerandet mot palestinierna idag är faktiskt värre än vanligt.
Vanligtvis kidnappar Israel drygt 10 palestinier om dagen, men idag har siffran landat på minst 33. Dessutom har man beordrat beslagtagning av 80 dunam mark från palestinska jordbrukare för att bygga apartheidmur, samt invaderat Jenin och dödat en palestinsk motståndsman. Samtidigt vägrar man släppa in obeservatörer för att inspektera de israeliska brotten, vilket kritiseras av FN.
Om Israel fortsätter fortsätter anamma sionismens apartheidlära och inte ens vill gå med på de urvattnade grundkrav som ställs i det arabiska fredsinitiativet – då håller jag med Saudiarabiens utrikesminister att inga mer erbjudanden bör komma. Det enda som återstår då för att palestinierna ska få ro är att FN går in och återställer det historiska misstag som skedde 1948.
Sionist som försöker argumentera Det historiska Palestina
Bakgrunden är det fredsinitiativ som undertecknades av allaarabiska stater i Beirut 2002.
Fredsinitiativet är unikt då staterna erbjuder sig erkänna Israel utan att ställa några egentliga krav utom sådana som världssamfundet redan ställer – att ockupationen av Palestina hävs och att de palestinska flyktingarna får återvända. Ingenting nämns om exempelvis apartheidmuren, politiska fångar och Israels kärnvapen. Det skulle alltså räcka för Israel att uppfylla några av de grundläggande kraven, efter vilket Arabförbundet skulle åta sig att:
To consider the Arab-Israeli conflict over and to enter into a peace treaty with Israel to consolidate this.
To achieve comprehensive peace for all the states of the region.
To establish normal relations within the context of comprehensive peace with Israel.
Om Israel ville ha fred skulle man naturligtvis godta erbjudandet direkt. Men man anser sig stå över internationell rätt och vägrar uppfylla ens de elementära krav Beirutinitiativet och FN för fram. Partiet Likud, som enligt den senaste opinionsundersökningen skulle vinna en förkrossande seger om det var val idag, skriver i sina stadgar att hela Palestina såväl som Golanhöjderna bör falla under judisk stat. Det nuvarande styrande partiet Kadima kan på sin höjd tänka sig en uttunnad palestinsk stat som är totalt underordnad Israel.
I synnerhet riktar Israel in sig på de statslösa palestinska flyktingarna och väljer fortsatt krig och apartheid hellre än att uppfylla FN resolution 194 och låta dessa icke-judar återvända till sina hem. Det är just dessa som den kommande smädeskampanjen kommer handla om. Den israeliska tidningen Jerusalem Post skriver:
Israel is gearing up for a diplomatic campaign that will paint the Arab world as the recalcitrant party if it does not drop the article in the Arab peace initiative that calls for the ”right of return” for Palestinian refugees, The Jerusalem Post has learned.
Vem minns inte smädeskampanjen mot palestinierna år 2000 efter att Yasir Arafat avvisat det skambud som föreslogs av Israels premiärminister Ehud Barak – ett bud som skulle inneburit permamentering av apartheid. Man bävar för att det ska bli något liknande denna gång.
Läs det arabiska fredsinitiativet i sin helhet här.
Hemsida till organisationen Right of Return Congress finns här.
Läs uppgifterna i Jerusalem Post här.
Fördriven palestinier med nycklarna till sitt hem Arabförbundets logotyp
Min senaste bloggpost om Bonniers övertagande av TV4 ledde till våldsamma reaktioner från ett par kommentatorer. Motsvarande fenomen kunde nyligen finnas i Sky News, brittisk TV, under en debatt om Irakkriget.
Debattören George Galloway argumenterade där emot kriget och den judiske journalisten Daniel Finkelstein argumenterade för det.
Galloway tog upp att Israel - en stat Finkelstein ofta och flitigt propagerar för i tidningen Times där han är debattredaktör - är det enda land i världen som gynnats av Iraks sönderfall. Finkelstein hävdade då att Galloway ”kallade mig judisk”.
Helt otrolig argumentation, men faktiskt sant. Det finns med i sammandraget av debatten, som kan ses på nätet här.
Idag rapporteras att den pro-israeliska mediekoncernen Bonnier blir ensam ägare av Nordic Broadcasting. Detta innebär att den bland annat får kontroll över 99 procent av aktierna i TV 4.
Tunga Bonniernamn skänker pengar till apartheidstaten och ockupationsmakten Israel
Nordic Broadcasting blev helägt av Bonnier genom att Proventus köptes ut. Kritiker menar att Proventus (med Daniel Sachs som VD och Robert Weil som styrelseordförande) blandade sig in i Nordic Broadcasting av den enda anledningen att bana väg för Bonnier. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog säger några väl valda ord:
De har lurat många, inte bara staten, utan även andra tv-företag och andra aktörer som kanske hade kunnat vara viktiga ägare i TV 4. Konsekvenserna för mediemarknaden blir att vi får en ännu kraftfullare ägarkoncentration och det blir väldigt negativt för mångfalden och i värsta fall kan det leda till rena kvalitetsproblem. Det är ett mycket hårdfört och provocerande sätt att verka på i en del av näringslivet som ligger så nära demokratin.
För en lista över de medier som befinner under Bonniers kontroll, se Ryan Ghadbans bloggpost från november.
Journalisten Mia Gröndahl skriver en debattartikel i dagens Aftonbladet. Den handlar om Egypten och illustreras av en bild på den fängslade egyptiska bloggaren Kareem Amer, som även nämns i texten.
Kareem Amer är en av hundratals personer som arresterats av den egyptiska säkerhetstjänsten för sitt motstånd till regimen. Att just Kareems fall fått så stor uppmärksamhet beror på att han är bloggare och att han dömdes för hets mot islam samtidigt som han dömdes för att ha kritiserat presidenten.
Domen om hets mot islam var ett svepskäl, men fick uppmärksamhet av många i Väst som anser islamkritik vara definitionen av yttrandefrihet. Händelser som att en 67-årig förintelseförnekare dömdes till 5 års fängelse i Tyskland i februari spelar däremot ingen roll i dessas ögon. Inte heller det faktum att en annan tysk dömdes till 2,5 års fängelse för samma brott bara för några dagar sedan.
Även om man bara fokuserar på Egypten ser man en tydlig dubbelmoral. Samtidigt som Kareem får stor uppmärksamhet, fängslas och torteras medlemmar i Egyptens största demokratiska oppositionsparti på löpande band. Detta parti heter Muslimska brödraskapet.
Muslimska brödraskapet grundades 1928 som en islamisk rörelse förespråkande social rättvisa. Sedan starten har man arbetet på gräsrotsnivå och verksamheten inkluderar allt från fackföreningar till sjukhus. På 70-talet sa en av rörelsens ledare att de skandinaviska blandekonomierna är de länder som står närmast sharias ideal.
Brödraskapet befinner sig under hård repression från Mubarakdiktaturen och är formellt olagligt sedan 1954. Dess medlemmar ställer därför upp som oberoende kandidater i parlamentsvalen. Trots repressionen har dessa kandidater vunnit drygt 20 procent av platserna det egyptiska parlamentet.
Vad säger Muslimska brödraskapet om tumultet kring bloggaren Kareem? Svar fås från en läsvärd artikel publicerad på deras hemsida. I den kräver man Kareems frigivning samtidigt som man påminner om tidigare nämnda dubbelmoral:
It’s nice to see everyone raising their voices to protest the sentencing of Egyptian blogger Abdel Karim Nabeel to four years in prison. International criticism of escalating Egyptian repression can only be good, whether the criticism is official or NGO or public. I add my voice to those who call for a revisiting of the verdict and for his release from prison.
At the same time, I can’t help but note that Nabeel is far from the only political activist in Egyptian jails right now. The Egyptian regime is engaging in an unprecedented crackdown on the Muslim Brotherhood. Hundreds of its members have been arrested and referred to the notorious state security courts, their businesses closed down and their bank accounts frozen, without even a trace of due process. Some Muslim Brothers are even bloggers, if that’s what it takes to get people to care. Because not many people seem to.
This selective outrage, where Westerners care about one anti-Islamist blogger but can’t be bothered about equally arbitrary and illiberal repression of hundreds of Islamists, only reinforces general skepticism that this isn’t really about freedom, human rights, or democracy.
Mia Gröndahls artikel i Aftonbladet, som jag nämnde i början, är bra och jag håller med om det allra mesta i den. Men jag förvånas samtidigt över att Muslimska brödraskapet inte nämns en enda gång. Hon nämner en planerad grundlagsändring, men utelämnar att ändringens största effekt är att den förbjuder politiska partier med religiös bas – vilket är direkt riktat mot brödraskapet.
Då Gröndahls artikel handlar om egyptiska regimkritiker och politiska fångar borde Muslimska brödraskapet vara ett självklart samtalsämne, men de enda personerna hon nämner är Kareem och den liberala politikern Ayman Noor. Hon bör därmed ta till sig avslutningen i Muslimska brödraskapets artikel:
People who claim to care about Egyptian reform, democratization, and human rights should take a slightly wider view of the problem than the travails of one anti-Islamist blogger or one liberal politician.
Kuriosa om vad som kan ligga bakom Västs blundande för behandlingen av Egyptens största oppositionsrörelse är grannstaten till öster. Muslimska brödraskapet är strikta förespråkare av icke-våld, med ett fåtal undantag. Ett av dessa undantag är palestiniernas befrielsekamp mot Israel. Till skillnad från Mubarakdiktaturen erkänner Muslimska brödraskapet nämligen inte Israel.
Läs Mattias Gardells bok Bin Laden i våra hjärtan för mer information om rörelsen.
Karikatyr på Hosni Mubarak Free-Kareembanner Torterad svenskbekant
I dagarna har en samlingsregering tillkännagivits i Palestina. Självklart kommer fnysningar från Israel och dess lydstat USA. Sydsvenskan skriver:
USA tog fasta på att Ismail Haniya, som sitter kvar som palestinsk premiärminister, i sitt tal i Gaza sade att palestinierna även i fortsättningen har rätt att göra väpnat motstånd mot Israels ockupation.
Det hela bottnar i att man vill tvinga palestinierna att lägga sig platt och avsvära sig sina rättigheter. Palestinierna ska ta avstånd från våld samtidigt som Israels extremvåldsamma förtryck och ockupation fortgår. Det är så absurt så att man baxnar.
Att väpnat palestinskt motstånd har legal kombattantstatus slås fast av ett tillägg till Genèvekonventionen 1977 (punkt 4):
The situations referred to in the preceding paragraph include armed conflicts in which peoples are fighting against colonial domination and alien occupation and against racist régimes in the exercise of their right of self-determination [..]
Israel är bosättarstat, ockupationsmakt och rasistregim på samma gång, så det är inget snack om saken.
Om Sverige var i samma situation skulle givetvis även svenskarna ha samma rätt till väpnat motstånd. Bloggaren fotolasse har tidigare tagit upp häftet ”Om kriget kommer”, där staten säger hur medborgarna ska agera i händelse av ockupation:
Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på dig det
beror – Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva. Vi
ger aldrig upp.
Varje meddelande av innebörd, att motståndet skall nedläggas, är falskt
Varje angrepp mot rikets frihet och självständighet skall mötas
med vapen. Varje meddelande att motståndet skall uppges är
falskt. Sverige vill försvara sig, kan försvara sig och skall försvara sig
Fienden får aldrig lämnas ifred utan skall ständigt oroas
genom överfall mot staber, fordonskolonner, förläggningar,
förråd m.m.
Varje meddelande om att mobiliseringen och motståndet
skall avbrytas är falskt
Sverige bör rikta liknande uppmaningar till palestinierna, istället för att ställa upp på förnedrande formuleringar som att de ska ”ta avstånd från våld” och erkänna den sionistiska entitet som ockuperar dem.
1995 medgav den israeliske militärhistorikern Aryeh Yitzhaki att drygt 1000 obeväpnade egyptiska krigsfångar massakrerades under sexdagarskriget i Sinai, ett område som kom att ockuperas av Israel.
En av de ansvariga för krigsförbrytelserna, nuvarande infrastrukturminister Benjamin Ben-Eliezer, ska personligen ha mördat två obeväpnade egyptier. Detta enligt ögonvittnet Ameen Abdul-Rahman.
Ben-Eliezers grupp hade tidigare gjort sig av med de egyptiska officerarna genom att beordra dem att samlas för att dricka från en vattentank. När de samlats mejades de ner med kulsprutor.
Törsten var ett stort problem för de överlevande fångarna. Abdul-Rahman beskriver hur han kom på ett sätt samla vatten:
We were held in a makeshift detention camp surrounded by a barbed wire fence around which there was a ditch. We were so thirsty that we could no longer perspire. An idea flashed through my mind. I collected shoe laces from my colleagues to make a long thread which I tied to a military boot. I used the boot to bring water from the nearby ditch.
Fångvaktarna märkte dock tilltaget och Abdul-Rahman fördes med sina vänner till en befälhavare som kunde tala arabiska. Denne befälhavare var Ben-Eliezer, född och uppväxt i Irak. Straffet blev hårt:
”He shot in front of our eyes an Egyptian army captain and a soldier for arguing with him over water. I survived miraculously.”
”The atrocities I saw are more chilling than this documentary”
Det hela utspelade sig vid en gravplats i Polen i fredags. Ultaortodoxa rabbiner från runtom i världen hade samlats för att hedra den begravde 1700-talsrabbinen Rabbi Elimelech av Lizhensk.
En av besökarna, Rabbi Friedman, blev under besöket överfallen och misshandlad. Rabbi Friedman har kopplingar till den antisionistiska rörelsen Neturei Karta, en rörelse som har en fredlig, kärleksfull tolkning av judendom och förespråkar avvecklandet av förtryckarmakten Israel.
Jews are not allowed to dominate, kill, harm or demean another people and are not allowed to have anything to do with the Zionist enterprise, their political meddling and their wars. [..]
The true Jews are against dispossessing the Arabs of their land and homes. According to the Torah, the land should be returned to them.
För detta fredliga synsätt möter Neturei Karta och dess företrädare motstånd från sionister som stämplar dem som något som liknar rasförrädare (professor Gil Anidjar berättar om fenomenet här) och dess medlemmar hotas. Friedman har tidigare fått sina barn bannlysta från alla judiska skolor i sitt hemland Österrike.
När Friedman blev attackerad i måndags var Meshi-Zahav, ordföranden för den israeliska organisationen ZAKA, initiativtagare till misshandeln. En annan ZAKA-medlem hjälpte till. Freedman fick ta emot både slag och sparkar och fick sina glasögon krossade.
Meshi-Zahav hedrades för misshandeln av den lokala, uppenbarligen sionistiska, judiska församlingen. Han kallades för att utföra högläsning från Toran.
Rabbi Friedman till vänster Johan Ingerö har ännu inte uttryckt
sitt stöd för yttrandefriheten
P.S. En annan Rabbi Friedman – den fanatiska sionisten Mordechai Friedman – kan ses i en predikan här. Denne står för raka motsatsen till Neturei Karta.
På Al-Jazeeras hemsida kan man läsa om Fatma Mahmouds berättelse. Hennes ålder är osäker, men hon är iallafall över 100.
Hon föddes när Palestina befann sig under ottomanskt mandat och minns än idag när britterna kom. Palestiniernas liv fortsatte under brittiskt mandant men molnen hopade sig på horisonten.
Den judiska invandringen, som startat redan under det ottomanska styret, ökade och det började stå klart att de kom för att på sikt ta över landet. Den judiska befolkningen gick från 5 procent i slutet av 1800-talet till 17 procent 1931 och 33 procent 1947. Därefter skedde det som palestinierna brukar kalla al-Nakba, den stora katastrofen.
Fatma Mahmoud bodde vid tiden i Jaffa, Palestinas då största stad. Den judiska terrorgruppen Irgun började bomba stadens civila delar den 25 april 1948 och tvingade de 750,000 invånarna att fly i panik. Staden föll den 14 maj, dagen innan grundandet av apartheidstaten Israel. Endast 4,500 av stadens befolkning återstod då.
Fatma var en av dem som tvingades lämna och hon minns hur hon vandrade långa dagar till fots. Det enda hon fick med sig var en gammal garderob och en behållare använd för att baka bröd till hennes barn.
Numera lever hon i flyktinglägret Khan Younis i Gaza. Hon är nästan blind, kan inte gå och 60 år har gått sedan hon senast såg Jaffa. Alltmedan omfattande kampanjer görs för att få judar från hela världen att emigrera till Israel är Fatma ett icke önskat element i det som en gång var hennes hemland. Troligtvis kommer hon aldrig få se det igen.
CBSP är en hjälporganisation som betalar underhåll till 3000 föräldralösa barn i Palestina. Hedersvärt, men CBSP:s och andras hjälp till palestinier i nöd sticker i ögonen på sionistiska grupperingar och omfattande försök görs för att försvåra för den.
I CBSP:s fall drabbades man av förtal från Simon Wiesenthal-centret. Som svar gick man till domstol och i torsdags kom resultatet: En chef för det sionistiska centret dömdes och ålades betala en symbolisk summa på en euro till CBSP.
Simon Wiesenthal-centret grundades av en god anledning men har kommit att utvecklas till ett språkrör för israeliskt apartheid. Det har bland annat därför kritiserats i Norman Finkelsteins utmärkta bok, Förintelseindustrin (en bok centret velat förbjuda).
Tidigare har centret bland annat organiserat en mailbombningskampanj med uppemot 12,000 mail till Göran Persson där man förespråkade att Sverige skulle ”ta en ledande roll i kampen mot terrorism”. Även Iran ligger under bevakning av centret, som i fjol konfirmerade falska uppgifter om att judar och andra religösa minoriteter i Iran skulle tvingas markeras offentligt. Det ledde till publicering av uppgifterna i media och politiska fördömanden innan falsariet uppdagades.
Torsdagens dom mot Simon Weisenthal-centret är ett positivt besked, men det finns tyvärr fler fall där palestinier i nöd drabbas av hasbara-ansträngningar och israelpropaganda. Ett aktuellt fall i Sverige är stiftelsen Al-Aqsa spannmål.
Ett annat exempel togs för ett par veckor sedan upp i LA Times. Det gällde hjälporganisationen Holy Land Foundation, som mestadels var inriktad på palestinska flyktingar innan den 2001 stämplades som terrororganisation efter massiva påtryckningar från Israellobbyn. LA Times rapporterar att översättningar använda i bevisningen mot organisationen visat sig vara groteskt felaktiga till den grad att de rentav skulle kunna kommit från MEMRI.
Israels apologeter kommer fortsätta rikta sin hasbara mot alla som har något att göra med det palestinska samhället. Torsdagens dom var positiv i bemärkelsen att den visar att det är möjligt att nå upprättelse genom domstol, men mycket återstår att göra för de andra hjälporganisationer som är måltavlor.
Det var efter att en delegation bestående av 27 biskopar besökt Israel och de palestinska områdena som dess medlemmar igår tog bladen ur munnen. The Telegraph rapporterar.
Kölns ärkebiskop, Joakim Meisner, kritiserade apartheidmuren och de fortifierade checkpointsen på Västbanken. Uppvuxen i DDR som han är, kallade han muren en mardröm han inte trott sig behöva återse. Särskilt illa tog han vid sig av en checkpoint vid inpassagen till östra Jerusalem:
This is something that is done to animals, not people
Biskop Walter Mixa av Augsburg talade om gettoisering och biskop Gregor Hanke av Eichstaett gjorde en jämförde med Nazityskland:
”This morning we saw pictures of the Warsaw ghetto at Yad Vashem and this evening we are going to the Ramallah ghetto,” Bishop Gregor Maria Franz Hanke said.
”It’s enough to drive one mad. Israel has the right to exist, but this right cannot be realised in such a brutal manner.”
Idag kan man läsa att Israel kidnappat 18 palestinska underrättelsearbetare i Ramallah, 13 skolbarn nära Hebron och ytterligare 14 personer runtom i Västbanken. Vi kan även läsa att soldater brytit sig in i två daghem i Betlehem samt att den högt uppsatta religiösa ledaren Sheikh Salah, som har israeliskt medborgarskap, gripits i Jerusalem.
Att följa händelseutvecklingen hemifrån går an, men att vara på plats – det kan bli för mycket. Biskoparna är bara ett av många exempel på folk som reagerar när de besöker området och ser vardagen med egna ögon.
Erik Mohlin, som jobbar för observatörsteamet TIPH i staden, körde i måndags tillsammans med sina kollegor på en gata i närheten av bosättningen Beit Hadassah.
En grupp bosättare observerade dem och slängde en stor sten på bilens framruta. När Mohlin gick ut för att klaga till en närvarande soldat (som sade sig inte ha sett) träffades han av en sten i huvudet. Han började blöda kraftigt och fördes till sjukhus.
Lyckligtvis fick han inga frakturer eller inre blödningar och kunde senare skrivas ut.
- This incident is only the last in a number of serious assaults on TIPH observers in this area, Karl-Henrik Sjursen Head of Mission for TIPH says. If this is allowed to continue it is only a matter of time before the perpetrators will succeed in inflicting permanent bodily injury on one of their victims, or in the worst case, the loss of life.
- TIPH expects the Israeli authorities to take all necessary steps to put an end to these attacks
TIPH bildades efter massakern i Hebron 1994, då en bosättare mördade 29 palestinier i en moské under den judiska högtiden purim, innan han övermannades och lynchades.
Baruch Goldstein, som bosättaren hette, är numera en hjälte för bosättarna och ett minnesmonument har rests till hans ära.
Han gravplats har blivit ett pilgrimsmål dit judiska extremister från hela världen kommer för att be - år 2000 hade den besökts av 10,000 personer.
Aldrig rapporterar tidningen om de dagliga angrepp och trakasserier palestinierna får utstå från ultramilitanta ockupanter som placerats på deras mark.
Bosättarna, som de brukar kallas, stjäl mark och vattentillgångar och för med sig ett apartheidsystem som gör palestinskt liv till ett rent helvete. Organiserade angrepp där olivträd och åkermark förstörs, djur förgiftas och egendom vandaliseras förekommer med jämna mellanrum.
Metro löser dock det hela genom att visa upp två gulliga bosättarbarn, firandes högtiden purim. Och det ockuperade Västbanken benämns Israel i rubriken.
Läs denna bloggpost från ISM för en annan aspekt på bosättarnas Hebronfirande!
