Peter Hjörne är ägare av mediekoncernen Stampen, som bland annat äger min morgontidning Göteborgs-Posten. Ifjol tipsade jag på bloggen om en artikelserie i Göteborgs-Posten, en av de mest välskrivna på länge. Författaren var ledarredaktionens Gert Gelotte som varit på resa i ockuperade Palestina. Artikelserien beskrev den verklighet palestinierna lever under.
Det som framförallt utmärkte serien var att den publicerades i just Göteborgs-Posten, som annars har en Israelvänlig linje med bland annat den pro-israeliske journalisten Arne Lapidus anställd som mellanösternkorrespondent. Gelotte säger att han själv var positivt inställd till Israel innan han besökte området och såg Israels förehavanden med egna ögon.
Gelottes artikelserie ledde till konsekvenser från högsta tänkbara håll - sionisten Hjörne. Detta avslöjades i SR:s program Medierna den 5:e juli. Programmet kan laddas ner här. Gelotte avslöjar där att hans artikelserie ledde till att:
Tidningens ägare var inte glad. Och sen blev det en lång serie samtal, sammanträdningar och diskussioner [..] Som jag uppfattar det så förväntas jag ge en förskönande bild av verkligheten. Alltså att ta särskilda hänsyn till den israeliska verklighetsuppfattningen. Och det tycker jag är att linda in sanningen i fetvadd, och det ställer jag inte upp på.
Det hela utmynnade i att Gelotte fick munkavel att uttala sig om mellanösternkonflikten! Detta trots att han är den enda i ledarredaktionen som besökt de ockuperade områdena. När han i våras försökte få en artikel publicerad som byggde på UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Israel/Palestina så stoppades den av GP:s politiske redaktör, som också medverkade på mötena med Peter Hjörne.
Det finns mycket att skriva om mänskliga rättigheter i Israel/Palestina. Inte bara på 1967 års ockuperade områden, utan även för den palestinska minoritet som efter Nakban lever kvar i Israel som andra klassens medborgare. En israelisk tidning rapporterade igår om ett taxibolag där 18 av 23 judiska taxichaufförer sa upp sig när det blev känt att de skulle få en ”arab” som chef (vilket inte är förvånande då 50 procent av israeliska judar skulle vägra arbeta under en arabisk chef).
För en personlig redogörelse om den rasism som drabbar palestinier som är medborgare i Israel rekommenderas Susan Nathans bok Ett annat Israel.
Om detta må inte Göteborgs-Posten för sina läsare berätta
Gelotte har utan problem kunnat skriva ledarartiklar i andra kontroversiella ämnen. Exempelvis förordade han tidigare i år ett förbud mot olympiska spel i diktaturer – inklusive Kina. Men att tala om mänskliga rättigheter i Israel, det får han alltså inte göra. Medier som ingår i Peter Hjörnes mediekonglomerat Stampen kan ses här (läs även Anders S granskning här).
När man diskuterar Israelvinklad media brukar tankarna annars föras till Bonnierpressen. Familjen Bonnier är landets mäktigaste mediefamilj och flera tunga medlemmar skänker regelbundet pengar till apartheidstaten Israel. Peter Hjörne är dock tyvärr en lika stor kålsupare.
Artikelserien som fick Hjörne att se rött finns här: [1], [2], [3], [4]
Varje attack måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning.
- Israels landsfader David Ben-Gurion, 1948
Den 14:e maj 1948 är ett datum som för alltid kommer vara inpräntat i det palestinska kollektiva medvetandet. På Palestinas spillror och palestiniernas döda kroppar utropades detta datum apartheidstaten Israel.
Dagen innan hade staden Jaffa, vars civila delar bombarderats i nästan en månad, kapitulerat till de välbeväpnade judiska styrkorna. De 50,000 palestinska invånare som klamrat sig kvar drevs ut. Runt om i landet begicks otaliga massakrer och totalt femhundratrettioen palestinska byar raderades från jordens yta. Än idag pågår kartläggningen av dem.
Staten Israel grundades inte genom ett mirakel från Gud. Den grundades genom ett av historiens största markstölder. Det är svårt för oss att begripa den oerhörda grymhet som palestinierna drabbades av, men det kanske allra mest upprörande är att de än idag, 60 år senare, fortsätter straffas för samma “brott” de gjorde sig skyldiga till 1948 - brottet att de inte var judar.
Otroligt nog finns människor som firar detta. En av dessa är socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin. Sahlin har i år valt att strö salt i de palestinska flyktingarna sår genom att fira 60-årsdagen av den etniska rensningen av deras hemland. Jag är inte socialdemokrat, men om jag vore det skulle jag protestera vilt mot min partiledare, vilket jag vet att andra socialdemokrater gör. Jag brukar inte ha mycket till övers för palestiniernas president Mahmoud Abbas, men jag tycker han gör helt rätt som förklarar de västledare som åker till Israel för att fira Nakban ovälkomna på Västbanken.
Lyckligtvis finns det folk med större integritet än Sahlin. I Storbritannien har ett upprop publicerats i tidningen The Guardian, undertecknat av 100 judiska medborgare som trots deras bakgrund vägrar fira en stat grundad på etnisk rensning. Uppropet i sin helhet kan läsas här. Ett liknande upprop har undertecknats i Sverige.
Även i nordamerika har fredsvänliga judar organiserat sig mot Israel i organisation No time to celebrate, vars blogg kan läsas här. Samtidigt planerar International Solidarity Movement idag släppa 21,915 svarta ballonger över Jerusalem. Medan Mona Sahlin skålar med rasistiska apartheidvänner visar människor runt om i världen solidaritet med palestinierna på denna sorgens dag.
Det finns många böcker som behandlar grundandet av Israel. Bland de mer kända tillhör All That Remains (Walid Khalidi), The Birth of the Palestinian Refugee Problem (Benny Morris) och The ethnic cleansing of Palestine (Ilan Pappé), alla skrivna ur olika perspektiv. Den sistnämnda finns även översatt till svenska.
Att lära av historien är nödvändigt för att förstå sin samtid och framtid. Framförallt måste man förhindra att det händer igen. Salman Abu-Sitta skrev inför 59-årsdagen av Nakban ifjol en utmärkt artikel om flyktingarnas rätt att återvända, ett krav som har ställts av FN varje år sedan 1948. Artikeln sänder ett viktigt budskap: etnisk rensning får aldrig vinna.
I år är det som bekant 60 år sedan Nakban, katastrofen. Den etniska rensningen av Palestina var effektiv. Nästan obegriplig i sin iskyla, för att använda Per Wirténs ord. Tankarna går tillbaks till dem som drabbades - och till överlevande som lider fysiskt och psykiskt av sviterna än idag.
Ett av de ställen som klarade sig var Gaza, försvarat av egyptiska trupper. Flyktingar strömmade in från områden som inte hade samma tur. Idag har Gaza 1.5 miljoner invånare på ett område brett som mellan Sergels torg och Drottningholm och långt som mellan Sergels torg och Bålsta. Drygt tre fjärdedelar av invånarna är flyktingar från platser inom nuvarande apartheidstaten Israel.
Det är två månader sedan den senaste israeliska offensiven mot Gaza, då en israelisk minister hotade palestinierna med en förintelse. Men dödandet fortsätter varje dag. I morse förintades en mor och hennes fyra barn när de åt frukust, vilket tas upp i Al-Jazeeras inslag nedan.
Ur israelisk synvinkel finns dock en hake med behandlingen av Gazaborna. Det ger taskig hasbara. För ett par veckor sedan dödades en kameraman från Reuters som dokumenterade övergreppen. Kameramannen filmade sin egen död. Vilket kan ses i filmen nedan, besköts han helt oprovocerat.
Samtidigt som dödandet och blockaden fortgår, förstörde igår israeliska soldater jordbruksmark nära staden Deir Elbalah. Detta genom att helt sonika bulldoza den. USA:s före detta president Jimmy Carter nämnde nyligen att Gazaborna ges färre kalorier per dag än i de fattigaste delarna av Afrika. Han använde - med rätta - ord som utsvältning, brott och styggelse.
I svensk media är det dock tyst. I Rapport nämndes inte morgonens massaker alls. Det är skamligt. Frågan är om vi ska behöva bevittna en ny Nakba innan folk vaknar.
Haifa är en stad belägen i nordvästra delen av Israel. Likt så många andra städer och byar bär staden på smärtsamma minnen från 1948, året för den etniska rensningen av Palestina. Den 22 april var dagen då Nakbans fasor nådde hamnstaden.
Under början av 1900-talet hade judiska bosättare börjat anlända till staden. De levde till en början i fred med den palestinska befolkningen, men detta ändrades i december 1947. Medan reguljära judiska styrkor då började med sin förintelse av byar på landsbygden, började bosättarna bedriva terrorkampanjer i de palestinska städerna.
Eftersom bosättarna anlänt till Haifa först de senaste årtiondena, hade de byggt sina hus topografiskt ovanför de palestinska stadsdelarna och kunde enkelt beskjuta dem med granater och prickskytte. Andra metoder som användes var att rulla tunnor fyllda med sprängämnen och stålkulor i de palestinska bostadsområdena och att hälla olja blandad med bensin nedför vägarna, en vätska som sattes eld på. Denna terror pågick till april 1948.
I april började de större palestinska städerna falla. Tiberias var den första som rensades på sin palestinska befolkning den 18:e april. Haifa höll ut några fler dagar, tills den intogs av reguljära judiska styrkor. Mordechai Maklef ledde den sk Carmelibrigaden som hade som uppdrag att rensa staden. De order han utfärdade till sina soldater finns bevarade i israeliska arkiv:
Döda varje arab ni träffar på; sätt eld på alla brännbara föremål och tvinga upp dörrar med sprängämnen.
Maklef blev sedermera stabschef för den israeliska armén.
När dessa order genomfördes blev chocken och rädslan så stor att Haifaborna, utan att packa några av sina tillhörigheter eller ens inse vad de gjorde, började ge sig av i massomfattning. I panik begav de sig mot hamnen där de hoppades finna ett fartyg eller en båt för att ta dem bort från staden. Så snart som de hade flytt, bröt sig judiska soldater in i och plundrade deras hus. Historikern Ilan Pappé har beskrivit händelseförloppet i boken Den etniska rensningen av Palestina (sid 112-113):
Under de tidiga gryningstimmarna den 22 april började folk strömma till hamnen. Eftersom gatorna i den delen av staden redan var överfyllda med flyende människor, försökte den arabiska befolkningsgruppens självutnämnda ledare skapa någon sorts ordning i kaoset. Man kunde höra budskapen från högtalare som uppmanade folk att samlas på den gamla marknadsplatsen invid hamnen och söka skydd där tills en organiserad evakuering sjövägen kunde genomföras. “Judarna har ockuperat Stanton road och är nu på väg hit”, skrällde det från högtalarna.
Carmelibrigadens krigsbok, med en krönika över dess aktioner i kriget, visar föga av samvetsbetänkligheter över vad som hände därefter. Brigadens officerare, medvetna om att folket hade fått rådet att samlas nära hamngrindarna, beordrade sina män att stationera tretums granatkastare på bergssluttningarna ovanför marknaden och hamnen - där Rothschildsjukhuset ligger i dag - och att bombardera folkmassorna som samlats nedanför. Planen var att förvissa sig om att människor inte skulle ångra sig och garantera att flykten skulle gå endast i en riktning. När palestinierna väl var samlade på marknadsplatsen - en arkitektonisk pärla från den ottomanska perioden, täckt med välvda badakiner, men förstörd till oigenkännlighet efter att staten Israel bildats - var de ett lätt mål för de judiska prickskyttarna.
Haifas marknad låg mindre än hundra meter från vad som då var huvudingången till hamnen. Då granatbeskjutningen började, var detta det naturliga målet för de panikslagna palestinierna. Folkmassan bröt sig nu in på hamnområdet och föste undan de poliser som vaktade hamngrindarna. Mängder av människor stormade båtarna som var förtöjda där och började fly från staden.
Boken nämner fasansfulla skildringar från överlevande, om män som trampade på sina vänner och kvinnor på sina egna barn. Båtarna i hamnen överfylldes med levande last. Många välte och sjunk med alla passagerare. Intervjuer med överlevande från Haifa och omgivande byar kan ses här, tyvärr bara på arabiska.
Arbetare vid Haifas hamn. 1930-tal.
Haifa var inte den enda staden som drabbades. Av de palestinska städerna i nuvarande apartheidstaten Israel var det bara Nasaret som undkom den etniska rensningen. Det fanns en rensningsorder utfärdad även för Nasaret, men den stoppades av David Ben-Gurion av anledning att i denna Jesu hemstad så “ser världen på oss”, vilket han skrev i sin dagbok.
Flera läsare av SvD har starkt kritiserat att Per Gudmundson, en islamofob, letat sig in i morgontidningens ledarredaktion. Reaktioner har bland annat kunnat ses i bloggosfären.
Nu får dessa läsare stöd från oväntat håll: bloggaren Tobias Struck. Namnet känns igen från Expos rapport ”Kriget mot islam” [1], en publikation som ifjol kartlade islamhat på internet. Enligt rapporten bedrev Struck en islamofobisk blogg. Den tiden är dock över, vilket han visar i en kommentar till en av Gudmundsons bloggposter:
Många muslimer kan tänka, tro det eller ej. Det har jag lärt mig nu. Jag själv utnämndes till en av bloggosfärens 20 största islamofober av Expo. Jag var en del av den islamofoba mobben och min röst är ren när jag nu tar avstånd från den.
Bloggposten han kommenterade handlar om högerextremisten Gert Wilders, vars film Gudmundson gjorde reklam för [2]. Struck, som befunnit sig i samma träsk som Gudmundson, ger honom där några råd. Han har kommit underfund med att “kapitalism, starka frivilligorganisationer för jämlikhet och frihet samt en fungerande välfärd” är de bästa botemedlen mot bakåtsträvande fundamentalister och avslutar med att skriva:
Inte ditt och Wilders vulgära hetsbjäbb.
Man kan ha olika åsikter om förträffligheten med kapitalism, men ändå enas i kampen mot vår tids mest utspridda rasism, islamofobin. Jag har själv i ett antal bloggposter berört islamofobi. Gudmundson har, när han konfronterats med några av sina mer vulgära utfall, försvarat sina plumpheter med sitt myckna ”öldrickande”. Struck ser likheter och kommenterar:
Se på alla de stora islamofoberna, som Hitchens och Gudmundsson, de är drinkare, precis som jag var: Drinkandet ger paranoia och svartvitt tänkande. Det slutar i krig, i lemlästandet av barn.
Gudmundson uppmanas lära bland annat vad ansvar betyder. Huruvida han lär sig av råden återstår att se, men jag ställer mig tvivlande. Faktum är, att om jag vore hans arbetsgivare PJ Anders Linder skulle jag gett honom sparken för längesen.
Även om jag starkt ogillar jihadister och militanta fundamentalister så skulle jag troligen le lite om de gjorde en halmdocka av Gudmundson som de satte eld på.
[1] Rapporten kan läsas här. Notera för övrigt att två av de angivna hatbloggarna återfinns på Gudmundsons bloggrulle.
[2] Jag länkar inte då Gudmundsons SD-sympatiserande fanskara sysslar med HMF bland kommentarerna. Har tidigare skrivit om dessa gossar här.
Torsdag och fredag genomfördes nya israeliska flyganfall mot Gaza, trots vapenvilan. TT förklarar bakgrunden på ett sätt som kunde varit hämtat från det israeliska informationsministeriet:
Islamistiska krigare i den Hamasstyrda Gazaremsan avfyrade natten till torsdagen raketer mot Israel. Den judiska staten svarade med flyganfall, som i sin tur följdes av nya raketer.
Vilka dessa “islamistiska krigare” var och varför rakterna sköts får man dock inte veta. De var motståndsmän från organisationen Islamiska Jihad och raketerna var uttryckliga svar på det fortsatta israeliska dödandet av dess medlemmar på Västbanken.
Dagen innan raketerna hade Israel nämligen avrättat fem medlemmar på Västbanken - fyra i Betlehem och en i Tulkarm. Med tanke på tidpunkten reagerade till och med den israeliska fredsrörelsen. Gush Shalom skrev i ett pressmeddelande att:
The government does not want a ceasefire, but a new flareup. Those who sent the assassins to carry out “liquidations” today, in Tulkarm and Bethlehem, knew what they were doing – a grave act of provocation which might blow up the serious chance which had opened up, to reach ceasefire and calm.
Morden kom vid en känslig tidpunkt, då Egypten lyckats förhandla fram en bräcklig vapenvila mellan parterna, men de är långt ifrån unika. Nya siffor visar att apartheidstaten dödat 274 palestinier sedan början av året, varav 50 barn. TT nämner dock inga sådana siffor, utan avslutar istället artikeln med att påminna om terrordådet mot yeshivan i Jerusalem - för hundrafemtioelfte gången.
Paolo Pissoffi har tidigare skrivit om det israeliska tolkningsföreträdet i vår media här.
När Israel angrep Libanon år 2006 utgjorde civila de främsta måltavlorna. Man förstörde så mycket infrastruktur som möjligt och avrundade med att släppa en miljon klusterbomber.
Men även FN, vars resolutioner Israel brytit mot i 60 år, angreps. Samtliga observatörer i FN-posteringen i Khiam dödades efter att den bombarderats under sex timmars tid.
Nya uppgifter antyder att denna attack genomfördes med en kallt kalkylerad logik från sionisternas sida:
A United Nations military observer sent e-mails home to Canada reporting that Israel was bombing schools and waging ‘a campaign of terror against the Lebanese people’ shortly before he was killed by an Israeli bomb in Lebanon, said his widow.
Maj. Paeta Hess-von Kruedener of Kingston, Ont., a member of the Princess Patricia’s Canadian Light Infantry, was one of four UN military observers who died when the Israeli Defence Forces bombed a marked United Nations post on July 25, 2006.
Cynthia Hess-von Kruedener said her husband’s mission was to report on the hostilities in the area and she believes that is why Israeli forces attacked the Israeli United Nations Truce Supervision Organization (UNTSO) post, despite Israel’s claims that the bombing was accidental.
‘Obviously they were unhappy with what they were observing. Maybe that post was in the way as well,’ she said. ‘I know my husband was reporting war crimes. And I guess they don’t want to deal with that’.
Israel hävdade att bombningarna av FN var misstag, men FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan kunde konstatera att:
Det var alldeles uppenbart en avsiktlig attack.
Morden på FN-obervatörerna var alltså lika lite “misstag” som de 96 palestinier som Israel mördade förra månaden. Von Kruedener och hans kollegor föll offer för att apartheidstaten ville ta död på alla vittnen.
Igår avled George Habash, grundare av Folkfronten för Palestinas befrielse, 81 år gammal. Vilket åldern antyder så överlevde Habash Nakban, den etniska rensningen av Palestina. Han föddes och växte upp i staden Lydda som rensades i juli 1948. Nyhetsbyrån TT vill dock inte kalla fördrivningarna vid sitt rätta namn, utan skriver:
Habash var född i slutet av 20-talet – uppgifterna går isär om det exakta årtalet – i en kristen köpmannafamilj som blev flyktingar 1948 under den turbulenta tiden för Israels tillkomst.
Lydda skulle enligt FN:s delningsplan tilldelas den palestinska staten. Den erövrades dock av judiska styrkor varefter oturligt nog befolkningens öde hamnade i händerna på sionismen. Yitzhak Rabin, militär ledare för operationen, skrev i sina memoarer:
Vi gick ut, Ben-Gurion medföljandes. Alon upprepade sin fråga: “Vad ska göras med befolkningen [i Lydda och Ramlah]?”. Ben-Gurion viftade sin hand i en gest som sade: Driv ut dem!
När soldaterna gick in i staden dödades sammanlagt över 400 palestinska män, kvinnor och barn. 176 av dem massakrerades när de sökte skydd i en moské i stadens centrum. Därefter tvingades invånarna lämna staden till fots utan förnödenheter. Många dog av hunger och törst på vägen. George Habash arbetade som läkare på stadens sjukhus. En av hans kollegor har beskrivit scenerna:
Munayar hade bott hela sitt liv i Lydd och var ögonvittne till händelserna den där förfärliga dagen i juli. Han såg ockupationen, massakern i moskén, hur israeliska trupper trängde sig in i husen och släpade ut familjerna - utan att skona ett enda hus. Han såg då husen sedan plundrades och flyktingarna rånades innan de beordrades att börja gå mot Västbanken, under en av årets varmaste månader, på en av de varmaste platserna i Palestina.
Han arbetade som ung läkare på det lokala sjukhuset, tillsammans med den hängivne dr George Habash, den blivande grundaren av Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). Han minns det ändlösa antalet lik och de sårade som fördes in från scenen för slakten, och detta var samma fruktansvärda upplevelser som skulle förfölja Habash och förmå honom att slå in på gerillakrigets väg för att återta sin stad och sitt hemland från dem som hade ödelagt det 1948.
(Ilan Pappé, Den etniska rensningen av Palestina, sid. 181)
Yitzhak Rabin uppskattar i sina memoarer att drygt 50,000 personer “förflyttades” på detta sätt från Lydda och grannstaden Ramlah. Numer har Lydda det hebreiska namnet Lod och ligger i apartheidstaten Israel. De palestinska invånarna lever än idag i usla flyktingläger.
Det kan inte kallas något annat än etnisk rensning och jag anser TT:s språkbruk vara grovt bagatelliserande.
Flyktingar från Lydda Motståndsgruppen PFLP George Habash
Har märkt att det passerat ett år sedan jag startade bloggen. Efter ett par testinlägg körde jag igång med en julklapp till medbloggaren Johan Ingerö den 18:e december 2006.
Därefter har det blivit 167 bloggposter. Nedan väljer jag ut en från varje månad, från december 2006 och framåt. De kan läsas genom att klicka på bilderna:
En titt på Kadimas valmanifest
Granskning av Israelföreningen FIDIM
USAs kongress: Israelockuperat område
Modig rabbin misshandlad
Stölden av palestiniernas vatten
Läs din läxa Maud
Rabbiner i sionismens tjänst vill se folkmord
Terapikostnader för Nakbans barn?
Skolbarn angrips av bosättare
1 miljon olivträd förstörda sedan ‘67
Jerusalem Post på skrythumör
Den etniska rensningens ideologi
Den senaste tiden har bloggandet gått på sparlåga, och så lär det fortsätta. Bloggen kommer finnas kvar men det kommer dröja lite längre mellan posterna. Jag har passerat mitt 1-årsjubileum och tycker att jag förtjänar lite lugn och ro
Läsare som blir otåliga hänvisas till länklistan. Vill särskilt lyfta fram engelskspråkiga Palestinian Pundit som samlar artiklar om Palestinafrågan. Websidan Palestine remembered rekommenderas för den historiskt intresserade. Det är en rörig men imponerande förteckning av den oerhörda katastrof som drabbade Palestina 1948 och som pågår än idag.
P.S. Decembersiffor: 68 palestinier dödade av Israel och 450 kidnappade. Under samma period dödades 2 israeler av palestinier, bägge på ockuperat område.
Att vara boende i det israeliska koncentrationslägret Gaza är som bekant ingen lätt historia. Nu har organisationen Popular Committee against Siege sammanställt siffror över belägringens konsekvenser:
52 Patients killed by Israeli Occupation due to Closure!
96% of factories are closed
67 thousand factories employee become out of work
25 thousand of textile workers became jobless
100% of textile factories are closed
$58 million are the losses of wooden industries
570 thousand of wooden industries workshop are closed
20-30 food lorries enter Gaza Strip instead of 300 in the past
85% of citizens are under poverty line
650$ is the rate of annual income per capita
65% of stores works are decreased
$55 million are the wastage of the agricultural sector
$120 million are the wastage of the industrial sector
$52 million are the losses of the fiber sector
470 cancer patients are likely to die
4500 strawberry farmers become out of work
$14 million are the wastage of strawberry and flowers season
$370 millions are the costs of stalled construction projects
3000 fishermen become out of work due to siege
160 thousand workers are out of work
6 months, Gaza with closed crossings and borders
136 medical instrument are stopped or our of order
97 sorts of medicines on the verge of depletion
107 class of basic medicines are depleted from Gaza Strip
22 money holistic are suspended from work due to the siege
322 patients are in serious danger and in need of urgent treatment
1562 patients in need of treatment outside Gaza Strip
Samtidigt vädjar kristna och muslimer i Gaza om hjälp i ett nyårsbrev till påve Benedictus XVI. Man använder, med rätta, ordet djävulsk för att beskriva belägringen. Huruvuda brevet får någon effekt återstår att se, men jag är pessimistisk.
P.S. Det ska tilläggas att belägringen inte innefattar alla. Israeliska dödspatruller kunde imorse passera gränsen till Gaza och skjuta ihjäl 6 personer.
Nu i juletid bifogar jag en video med bilder från Jesus födelsestad, ockuperade Betlehem. En filminspelning från en checkpoint i staden kan också ses här.
Musik: Garth Hewitt, They’ve Cancelled Christmas in Bethlehem.
Det är dock inte bara Betlehemborna som har det svårt i det heliga landet - det är hårda bud även för nordpolsbon Tomten under hans årliga besök.
I fjol misshandlades han av en grupp israeler som skanderade “Död kristen!” och i år utfördes misshandeln av ockupationssoldater på Västbanken. Tomten uppges emellertid tröttnat på att vara slagpåse och har anslutit sig till intifadan.
P.S. Kommer inte kunna läsa eventuella kommentarer under de kommande två dagarna. Personer som tidigare kommenterat på bloggen godkänns automatiskt, men andra kan få vänta.
För ett par veckor sedan kom en uppmärksammad rapport som berättade att Iran inte har ett kärnvapenprogram. Detta trots att rapporten kom från amerikansk underrättelsetjänst, som definitivt är en partsinlaga. Rapporten utgick från perspektivet att Iran hade ett kärnvapenprogram som “avvecklades” år 2003.
För de flesta kom inte uppgifterna som en överraskning, men vissa godtrogna personer på högerkanten drog en lättnadens suck. Inte i kärnvapenmakten och apartheidstaten Israel dock. Där ansågs rapporten tvärtom vara opassande för hasbara-ansträngningarna att hetsa till krig mot en av dess fiendeländer. Den israeliska fredsaktivisten Uri Avnery beskrev reaktionerna som en jordbävning.
Redan 2004 hävdade Israel att Iran var 3 månader ifrån att passera “point of no return” och föga förvånande fortsätter man att hävda att Iran utvecklar bomben. Hetsen mot Iran lär dock ta sig annorlunda intryck framöver. Jewish Telegraphy Agency rapporterar att Lobbyn i USA överväger en skiftande strategi:
The Conference of Presidents of Major American Jewish Organizations organized an emergency conference call of members on Tuesday to address how the news could threaten its recent campaign to isolate Iran.
Malcolm Hoenlein, the umbrella group’s executive vice chairman, told the membership that the NIE presented a “challenge,” and suggested that advocates of isolating Iran should reframe the argument to stress that Tehran still backs terrorism and could potentially provide nuclear material to terrorists.
Samma mål men nya metoder kommer alltså användas. Faran för ännu ett krig är inte över.
Tre fjärdedelar av israeliska ungdomar ser araber som orena och mindre intelligenta än judar. Detta visar en ny undersökning. Mer om den kan läsas på BBC eller Motbilder.
Jag skrev tidigare i år om en annan undersökning som gav liknande resultat. Israeliska judar utfrågades då om sin inställning till sina arabiska grannar:
30% kände hat när de hörde arabiskt språk
40% menade att araber inte bör få rösta i val
50% menade att Israel aktivt bör uppmuntra araber lämna landet (etnisk rensning)
50% ansåg det vara nationellt förräderi att gifta sig med en arab
50% skulle vägra jobba under en arabisk chef
55% ville att araber och judar separeras vid underhållningsanläggningar
56% ansåg araber vara både ett säkerhetshot och ett “demografiskt hot” mot Israel
60% skulle vägra låta en arab besöka sitt hem
75% var motståndare till att araber och judar bor i samma hyresfastigheter
Idag lever israeliska araber (dvs. de palestinier som lyckades klamra sig kvar under Nakban) som andra klassens medborgare. Bortsett från den symboliska rätten att rösta finns det i princip ingen sfär där de kan sägas vara medborgare i en demokratisk stat. Men även deras rösträtt ifrågasätts - ett förslag i Knesset ville nyligen knyta rösträtten till militärtjänst, som i princip bara utförs av judar.
Inte bara den palestinska ursprungsbefolkningen, utan även icke-judiska immigranter och gästarbetare drabbas av sionismens rasmentalitet. Situationen för dessa har gått så långt att tidningen Haaretz kallat den institutionaliserad ondska. Mark Elf, en antisionistisk jude, kommenterar på sin blogg:
That’s what 100 or so years of colonial settlement and 60 years of ethnic cleansing can do to a heart.
Storbritanniens utrikesminister David Miliband besökte släktingar på judiska bosättningar under sin resa till mellanöstern i november. Detta enligt israelisk arméradio.
Den brittiska ambassaden i Israel hävdar att träffen ägde rum i Tel-Aviv, men medger att Miliband har släktingar boende på de folkrättsvidriga kolonierna på Västbanken. Osama Saeed ställer några högst motiverade frågor:
And though he remains publicly committed to a two-state solution, what boundaries does he envisage for this? Will his family have to up sticks in a return to 1967 borders? Or will their colonial outpost, wherever that is, form part of a larger Israel in his mind?
Tidningen Jewish Chronicle har intervjuat en av släktingarna och denne säger att lejonparten av dem är ortodoxa. Detta innebär inte sällan en rasism - i synnerhet mot palestinier - och man får hoppas att inte Miliband själv har sådana värderingar.
Hampus Eckerman skriver här om fler skumraskaffärer i brittisk Israelpolitik.
Thaher Pelaseyed noterar att Israel bara ett par veckor efter Annapolis fortsätter expandera sina judiska bosättningar. Det gäller en bosättning i Abu Ghneim mellan Betlehem och Östra Jerusalem, där 300 nya hem byggs.
Den aktuella bosättningen började byggas 1997 som del av en inringning och isolering av palestinska Östra Jerusalem från resten av Västbanken. Tidigare fanns där en skog och heliga kristna platser, inklusive Sankt Theodors brunn och bysantinska ruiner från 500-talet.
Abu Ghneim 1997 Abu Ghneim 2006
Bosättare fortsätter emellertid på andra håll i landet att trakassera palestinierna. Två äldre män skadades i en bosättarattack igår nära Nablus. De hade tänkt plocka oliver från sina olivträd, men fann dem uppryckta med rötterna.
